KULTURELLA MÖTESPLATSER

MALIN PÅ TJALLEGOAHTE: “VI MÅSTE SÄNKA TRÖSKLARNA”

Hon gick från att driva pub i Jokkmokk till att bli författare. Nu är hon producent på Tjallegoahte, där hon och hennes kollegor kämpar för att främja den samiska litteraturen. North Creative Nodes träffar Malin Lantto för att prata om språkets roll för ens identitet och vad kulturella mötesplatser betyder för att finna sin röst när man bor i glesbygd.

Det är bara två dagar kvar till Jokkmokks marknad ska öppna för 421:a gången i ordningen. I bitande februarikyla växer marknaden upp utanför fönstret, men även inomhus råder full aktivitet. På Tjallegoahte planerar Malin Lantto och hennes kollegor för ett fullspäckad program med boksläpp, författarsamtal, workshops, föreläsningar, konserter, poetry slam och marknadsjojk.

– Det är verkligen något speciellt när det är marknad. Det blir som en speciell atmosfär när allt håller på att byggas upp, säger hon.

SKRIVHUSET I JOKKMOKK

Tjallegoahte – Författarcentrum Sapmi är en organisation med säte i Jokkmokk med syfte att främja och sprida den samiska litteraturen. Föreningen bildades 2018 och arbetar idag med vitt skilda aktiviteter för att främja det samiska berättandet och skrivandet. Men det är också en plats, ett hus. Malin Lantto berättar att denna kompletterande dubbelhet återfinns även i det samiska namnet.

– Det betyder både ”skrivhus” och ”att börja skriva”. Det är ett jättefint namn. Det är precis vad vi vill att det ska vara – både en plats som sänker trösklar till att börja berätta, men också ett hem för litteraturen, säger hon.
– Vi genomför litterära event, arrangerar författarsamtal, lyfter aktuella böcker, arrangerar skrivkurser och försöker på alla vis uppmuntra människor till att berätta. Ibland håller vi också jojkkonserter eftersom jojken är en stor del av det samiska berättandet.

FÖRLORADE SAMISKAN: “HAR INTE LYCKATS TA TILLAKA SPRÅKET”

Att språket hålls högt när det kommer till en organisation som ska främja litteraturen är väl kanske ingen skräll, men för Tjallegoahte tar sig språket fler dimensioner. Med ett uttalat fokus på det samiska berättandet rör sig Malin och hennes kollegor i en värld där språk, eller snarare dess tystnande, sedan länge blivit ett redskap för både politiskt och kulturellt förtryck.

Den svenska språkpolitikens fokus på assimilering i kombination med en rasistiskt präglad kolonialpolitik har gjort att många samer på vägen förlorat sitt språk, dels som resultat av dåtidens tvång och sedan som resultat av en miljö där minoritetsspråk inte prioriterats, varken i skolor eller i hemmet.

Här kan Malin Lantto själv relatera, då hon själv berövats sitt samiska språkarv.

– Min mormor gick på nomadskola i Tärnaby och förlorade sitt modersmål där. Min mamma lyckades inte lära sig samiska och det har inte jag heller gjort. Jag har alltid sett det som ett stort misslyckande. Jag har försökt lära mig många gånger men jag har inte lyckats ta tillbaka det språket. Jag har lärt mig spanska men kan fortfarande inte samiska. Det tror jag beror på att det finns en förväntan från en själv att man redan borde kunna det. Det blir en prestationsångest i det här, och på sätt och vis en skam.

Som varandes en organisation som ska främja samiskt berättande är det är i detta såriga landskap av glömska som Tjallegoahte verkar. Hur främjar man berättande och litteratur i en befolkning där språket både finns och inte finns?

– Det är svåra frågor. Syftet med vår verksamhet är att öka utgivningen av litteratur och stötta människor som skriver, men hur gör man det effektivt när behoven är så stora och olika? Man måste försöka främja flera olika grupper, väcka lusten att överhuvudtaget börja skriva, bygga självförtroende hos dem som redan skriver, hjälpa manus till utgivning. Alla vill inte skriva heller, en del vill berätta muntligt och det är precis lika viktigt, säger hon och fortsätter:

– Jag har hela mitt liv trott att det finns folk som lever i en trygg samisk kultur som är ohotad, och att det bara är vår familj som befinner sig i periferin, som tappat språk och traditioner. Sedan jag börjat jobba här har jag däremot fått upp ögonen för hur skör den samiska kulturen faktiskt är. Jag tror att många i majoritetssamhället, precis som jag själv, lever i övertygelsen att den samiska kulturen är stark och klarar sig själv, men det gör den inte. Många familjer har bara smulor kvar av kulturen och det behövs mer aktiviteter där folk aktivt gör och fysiskt deltar.

GICK IN I VÄGGEN: “FICK MIG ATT TA SKRIVANDET PÅ ALLVAR”

Malin Lantto och hennes kollegor är i själva verket andra generationens förvaltare av Tjallegoahte, som startades när Lea Simma, Naomi Aira och Elin-Anna Labba tackade ja till att hyra det gamla huset i centrala Jokkmokk. De ville att den samiska litteraturen skulle få ett eget hem. När flera av grundarna sedermera droppat av till förmån för andra uppdrag är det istället Malin Lantto och hennes kollegor Tanja Sevä, Kalle Kinnunen och Malin Nord som driver organisationen vidare.

– Den här organisationen startades av eldsjälar, och så slutade alla de personerna. När jag kom in i bilden kändes allt väldigt skört. Jag upptäckte snabbt att det byggde på en personbunden kunskap. Vi som kommit in i andra generationen har fått jobba med att försöka organisera kunskapen så att den fastnar i organisationen så att allt inte ska hänga på vem eller vilka som jobbar här.

Hur upplever du intresset för Tjallegoahte på orten?

– Jag tycker att intresset i Jokkmokk varit bra, folk är positiva och vi har ofta fullt hus på våra föreläsningar och konserter. Det finns också ett stort intresse för att själva huset ska utvecklas, det var en gång ett populärt hotell med stor betydelse för lokalsamhället. Folk hoppas att det ska bli en levande mötesplats igen och det vill vi vara. Sen är det ibland en utmaning att nå ut med vårt kursutbud på orten. Många ser kanske inte sig själv som en skrivande person och då kan det kännas ovant delta. Det är något vi hela tiden jobbar med.

Även i detta kan Malin Lantto relatera. Under många år drev hon, hennes man och vänner restaurang och krog i Jokkmokk. Med hela yrkeslivet fast förankrat i restaurangbranschen tog det länge innan hon själv vågade ta steget till att ta sitt skrivande på allvar.

– Jag och min man drev krog här i 13 år, men till slut gick jag in i väggen. Jag blev väldigt sjuk och då kom det för mig att ”jag måste skynda mig att skriva”. Det var först då jag faktiskt började ta skrivandet på allvar. Jag började gå skrivutbildningar och gav ut en liten barnbok, skickade essäer till en litteraturtidskrift, började skriva på Instagram, nu håller jag på med en roman. Men allt började när jag vågade ta min längtan efter att skriva på allvar.

Du har ju själv gjort en resa till att bli en skrivande person. Hur når man ut till folk?

– Jag tror att vi måste sänka tröskeln till skrivande och berättande. Det kan vara att man samarrangerar olika typer av evenemang. Kanske lockas man till ett event för att man vill gå på en konsert, och när man väl kommit hit så droppar man in på ett författarsamtal. Vi måste visa att det inte är något svårt eller märkligt i att berätta. Vi måste öppna upp definitionerna kring vad berättande är och kan vara, säger hon och fortsätter:
– Vad gäller samiskt berättande så tycker jag att julkalendern ”Snödrömmar” är väldigt inspirerande. Den berättade om den samiska kulturen på ett så odramatiskt och inkluderande sätt. Den inspirerade mig både i mitt arbete och mitt eget skrivande och visade att samiska berättelser och sagor kan bli ett sätt att göra folk delaktiga i kulturen.

Varför är berättande i glesbygd viktigt?

– Det är så många som tror att de inte har något som är värt att säga. Att det är för alldagligt eller för ointressant, för händelselöst eller irrelevant, men många av de böcker som fått litteraturpriser handlar ju om vardagliga saker. Om saker man kan relatera till. Det behöver inte vara så komplicerade historier. Om man börjar skriva har man aldrig tråkigt, det är att skapa egna världar där vad som helst kan hända.

Tror du att det speglar vår kultur? Att allt måste vara så intressant hela tiden?

– Det är nog väldigt mänskligt, att ständigt känna sig irrelevant och förminska sin egen betydelse. Det är väl en flockinstinkt, att vi inte vill stöta oss med någon. Vi vill inte riskera att bli obekväma. Sen har vi ju det här med jantelagen. Det tar så lång tid att komma till en punkt där man vågar ta plats och vågar ta sitt berättande på allvar. Jag tror inte att varken flockbeteendet eller jantelagen gynnar vårt berättande. Och det avskyr jag med att vara svensk, vilket jag också är. Att det sitter så djupt inrotat att vi inte ska göra oss märkvärdiga.

 

När vi lämnar Malin och hennes kollegor väntar en hektisk vecka på Jokkmokks marknad, men även när marknadslarmet tystnat för i år ser Malin Lantto fram emot att utveckla Tjallegoahte som plats, både som ett skrivandets hus, men också som en plattform för att utveckla det samiska berättandet i stort.

– Dels jobbar vi med att utveckla det här huset. Vi har ambitioner att det ska bli både ett resurscentrum för samisk litteratur, men också ett vardagsrum där vi vill få in så många organisationer, föreningar och eldsjälar som möjligt. Inte bara samer, utan skapande människor överhuvudtaget. Vi tror att detta sänker trösklarna till litteratur och berikar alla. Därför går det också att hyra den här lokalen.

– Vårt andra stora projekt vi ska jobba med framöver med är att göra en större kartläggning av det litterära Sapmi, både på norsk, svensk, finsk och även rysk sida. Vi vill veta vad folk gör och hur vi kan samverka  mer i olika frågor. Vi ser möjlighet att tillgodogöra oss mer av andras erfarenheter och vill kunna erbjuda kurser och event till hela Sápmi.